Norge
Mina tankar går till alla anhöriga i Norge. Till alla som är utsatta för detta fruktansvärda attentat.
Det första jag tänker på är alla som inte kommer få någon hjälp. De som vill ha hjälp nu, en del kommer få hjälp nu. De som inte vill ha hjälp nu, kanske får hjälp senare eller så kommer de aldrig få hjälp.
Jag reflekterar helt och hållet till mig själv. Unga människor har dött. Min erfarenhet av detta är ju, som så många vet, Carolines och Alexanders bortgång för 5 respektive 4 år sedan nu till hösten. När Caroline gick bort fick jag "hjälp" av kuratorn på skolan. En gång. Sen var det ingen som fick mig att gå dit igen eller fick, då 17 år gamla, Camilla att söka mer hjälp. Den gången har jag rätt starka minnen från. Det var jag och en annan tjej som känt Caroline sedan barnsben. Kuratorn uttalade sin förståelse, hon förstod att allt var päcka, päcka, päcka. PÄCKA?! Skämtar hon eller? Nog fan att det är päcka och tusen gånger mer än päcka! Idiot. Jag bad inte ens om att gå dit igen. 10 dagar innan Caroline varit borta i ett år försvann Alex också. Det var som att någon slog ner mig med ett baseballträ och jag var nere på minus igen. Idag undrar jag vad jag har gjort de senaste 5 åren, jag vet inte rikitgt för jag kommer inte ihåg. Och detta är bara jag.
Dryga 400 har klarat sig från ön, alla med tankarna att de kunde varit dem. 84 har skjutits ihjäl, totalt 91 med attacken i centrala Oslo. Hur ska alla de som överlevt få hjälp? All sorg, all ångest och allt psykiskt lidande. Så många människor som är förstörda och så många som kanske aldrig blir någorlunda "lagade" igen.
Alla mina tankar till er.
Det första jag tänker på är alla som inte kommer få någon hjälp. De som vill ha hjälp nu, en del kommer få hjälp nu. De som inte vill ha hjälp nu, kanske får hjälp senare eller så kommer de aldrig få hjälp.
Jag reflekterar helt och hållet till mig själv. Unga människor har dött. Min erfarenhet av detta är ju, som så många vet, Carolines och Alexanders bortgång för 5 respektive 4 år sedan nu till hösten. När Caroline gick bort fick jag "hjälp" av kuratorn på skolan. En gång. Sen var det ingen som fick mig att gå dit igen eller fick, då 17 år gamla, Camilla att söka mer hjälp. Den gången har jag rätt starka minnen från. Det var jag och en annan tjej som känt Caroline sedan barnsben. Kuratorn uttalade sin förståelse, hon förstod att allt var päcka, päcka, päcka. PÄCKA?! Skämtar hon eller? Nog fan att det är päcka och tusen gånger mer än päcka! Idiot. Jag bad inte ens om att gå dit igen. 10 dagar innan Caroline varit borta i ett år försvann Alex också. Det var som att någon slog ner mig med ett baseballträ och jag var nere på minus igen. Idag undrar jag vad jag har gjort de senaste 5 åren, jag vet inte rikitgt för jag kommer inte ihåg. Och detta är bara jag.
Dryga 400 har klarat sig från ön, alla med tankarna att de kunde varit dem. 84 har skjutits ihjäl, totalt 91 med attacken i centrala Oslo. Hur ska alla de som överlevt få hjälp? All sorg, all ångest och allt psykiskt lidande. Så många människor som är förstörda och så många som kanske aldrig blir någorlunda "lagade" igen.
Alla mina tankar till er.
Kommentarer
Trackback
